Vad ska jag göra?

Kränkande särbehandling innebär att någon återkommande behandlar en eller flera människor som arbetar hos oss oschysst. Det är den som behandlas oschysst som avgör om det är kränkande. Det spelar ingen roll om det sker på den faktiska arbetsplatsen, utanför arbetsplatsen eller vid rekrytering. Det kan handla om förtal, utfrysning, medvetna förolämpningar eller mobbning.

Trakasserier innebär att någon kränker någon annans värdighet kopplat till kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Trakasserier behöver inte vara återkommande utan kan ske endast en gång och är allt som är ovälkommet som gör att någon känner sig förnedrad eller illa till mods. Sexuella trakasserier kan handla om beröringar, förslag, skämt, jargong eller bilder som är sexuellt anspelande, så länge det är ovälkommet. Något kan vara trakasserier för en person medan en annan inte alls blir illa berörd.

Om du drabbas

  • I vissa fall borde det vara uppenbart att handlingen är oönskad och kränkande, till exempel att fysiskt antasta någon. Det bästa är ändå att du reagerar och medvetandegör om det är möjligt.
  • I andra situationer kanske det inte är lika tydligt att beteendet är oönskat. Då bör du på något sätt klargöra hur du uppfattar uppträdandet och att det måste upphöra. Om du tycker att det är svårt så be någon på arbetsplatsen om hjälp eller gör det skriftligt.
  • Berätta för den som leder ditt arbete. Tala med någon du har förtroende för.
  • Skriv dagbok med datum, tid, plats, vittnen, vad du blivit utsatt för, reaktioner och känslor.
  • Det är inte alltid naturligt att vända sig till den som leder arbetet. Du kan alltid vända dig till någon annan eller till HR.

Om du uppmärksammar

  • Om du uppmärksammar att någon blir utsatt kan du reagera och medvetandegöra just där och då, erbjuda ditt stöd, eller berätta att det går att prata med den som leder arbetet eller med HR. Om du får ett förtroende bör du inte berätta om det för någon annan utan att först informera den som är utsatt.